Pågående utställningar
Anja Fredell
Till skogs
Anja Fredells verk tecknar en bild av skogen inifrån. Konstnärens perspektiv tycks vara det av skogen omslutna där denna utgör platsen för skapandet, snarare än dess objekt. Till skillnad från havet som betraktas och skildras på avstånd, tycks skogen placera konstnären på insidan, som om den utgjorde utgångspunkten. På så sätt återkommer Fredell till skogen, men inte som ett objekt för betraktelse, utan som en förutsättning för skapandet.
Författaren Marguerite Duras har beskrivit skogen som en plats för skapandet att ta form, och mer specifikt det kvinnliga, eftersom kvinnorna där har kunnat röra sig bortom det redan bekanta, bestämda och kontrollerade. Skogen är för Duras den första platsen, begynnelsepunkten, dit kvinnorna sökt sig för att hitta de fria uttrycken och det skapande talet, ”une parole inventée”. Det kreativa och lekfulla tal ”som var kvinnornas, men som de aldrig hade lärt sig”, och som skogen, med sin mystik och suggestiva kraft tycks möjliggöra.
I Fredells verk, liksom hos Duras, finns denna öppning i skogen. Skapandet kräver att konstnären tar sig in i skogen, omsluts av den, för att där, som Duras skriver, ”äta av dess frukter, promenera barfota på stigarna, simma i dess floder.” Genom sitt konstnärskap tycks Fredell ta sig in i detta okända landskap. Konstnären vet, liksom surrealisterna före henne, att det är där, i närhet till detta okända, kanske fasansfulla, som drömmens och mystikens värld gör sig kännbar. Skogen, som Max Ernst har skrivit, utgör den främsta platsen för att framkalla drömmen – där finns den yttersta drömledaren.
Detta tycks vara en genomgående nödvändighet i Fredells verk: att närma sig skogen och dess skuggor, att tala inifrån denna främmande, laddade plats.
Men verken väcker också frågor om gränsen mellan skogen och konstnären. Hur långt in i skogen kan hon gå, utan att bli uppslukad av den – bli ett med den? Ska vi förstå verket ”Jag är skog” som den yttersta punkten av denna närhet, där symbiosen uppstår och konstnären upplöses? Jag tror inte det. Kanske är det snarare verket självt som talar? På så sätt vittnar det om ett nödvändigt avstånd, där konstnären träder i bakgrunden för det som tar form. Det är just för att Fredell talar inifrån skogen, men samtidigt utifrån den, som hon kan finna dess uttryck.
Här finns en intressant spänning mellan en nödvändig närhet som för konstnären till skogen, och en lika nödvändig distans som samtidigt håller henne på tillräckligt avstånd för att kunna uppfatta den, och därmed, med den sinnlighet som så starkt präglar Fredells verk – gestaltaden. Kanske var det denna spänning Duras menade att kvinnorna hittade i skogen – den som tillät det egna talet att ta form, präglat lika mycket av en stark dragningskraft som en fasa inför det okända. I Fredells verk tycks lockelsen starkare än fasan. Den verkar driva henne till skogs för att väl där, i skapandet, upprätta det avstånd som är verkets – det som ger kontur åt skogens okända landskap.
Elin Alfredsson Malmros
Paris, 25 december 2025
Moral Shiver
Ilenia Martini
Moral Shiver is a conceptual exhibition that reflects Martini’s interest in the relationship between an artist’s inner landscape and the work that emerges from it. In the art world, viewers are encouraged
to approach art without the influence of biography; instead, this work asks what might be gained by allowing the emotional life of an artist to take center stage.
The starting point of this exhibition is a 1950s educational film that describes the origins of emotion through three basic states: Rage, Fear, and Love. Martini was not interested in the scientific accuracy
of this model, but rather in its way of framing emotion as something physical. She used these three states as the anchors from which an imagined interior landscape could unfold. In the work, Gothenburg-based artist Anja Fredell, with whom Martini previously collaborated on a short documentary film, Becoming, embodies the soul of ‘the artist’, and does not represent herself.
The exhibition unfolds in a triptych structure of screens, sculptural sounds, and still images. Each film, inviting the viewer into close proximity, explores a different aspect of the emotional architecture of the imagined artist. Dramatic monologues, performed by Fredell, speak to the tensions, desires, and internal negotiations that often remain invisible within artistic practice. Seen together, the three channels create a rhythm of appearance and disappearance, suggesting the way emotions rise, recede, and return in reality.
Sound forms an essential layer of the exhibition. Martini has long been inspired by artists who treat sound as a spatial encounter rather than an accompaniment, and here she constructs three chants that function as the subconscious field of each emotion. They are repetitive, insistent, or expansive in ways that echo the emotional terrain of the triptych. The sound is not positioned as background but as something that shapes the room and influences how the images are felt.
Alongside each screen, a vertical strip of twenty-four still frames indicates the speed with which emotional states can be recognised. Twenty-four frames equal one second of film, and by isolating these brief moments, Martini suggests how quickly we read gestures, postures, or shifts in energy. These strips operate as quiet studies in perception, reminding us of the fragility and immediacy
of emotional recognition.
About the Artist
Ilenia Martini is an Italian filmmaker based in Gothenburg. After formal training in film, she spent a decade working as a creative director for international furniture and design brands in London, New York, Berlin, and Beijing, and now moves between documentary, design, installation, and visual art.
Her work begins with deep research and careful observation. She often uses nonlinear, lateral storytelling to evoke the emotional life that lies beneath the surface of her subjects. Using moving image and sculptural sound, she builds quiet, atmospheric worlds that oscillate between reality and contemplation, making room for ambiguity and interpretation. Instead of offering simple answers, she asks viewers to sit with the uncertainty, allowing their inner and outer worlds to collide.