Pågående utställningar

Verket utgår från passivitet som den ledande attityden tillägnad vår tids politiska och humanitära kriser, samt vår tendens till självömkan och godvillig ignorans när vi ställs inför frågor som destabiliserar bekvämligheten av vår vardag. Genom att kombinera utdrag från sociala medier och pressmeddelanden från regeringen med reflektioner över den magiska cirkeln, skuld och konstens politiska agens, skildrar verket en samtid präglad av motsättningar och demokratisk erosion. Ett moraliskt ramverk, sträckt till sina gränser, som gör kullerbyttor i försök att begripa det hela.

På sociala medier delar vi våra liv öppet, men vad händer när skärmen försvinner och det privata plötsligt står rakt framför oss? I den här videon, som utgår från en performance på en spårvagn i Göteborg, utforskar jag intimitet i det offentliga rummet. Verket ifrågasätter hur skärmen förmedlar, förlänger och förvränger gränserna mellan det privata och det offentliga. Genom kameran, det offentliga rummet och min kropp som material vill jag synliggöra hur skärmen formar våra beteenden, vår perception och våra sociala relationer. Håller vi på att förbise dess makt — och vad den har gjort med vår förmåga att möta varandra bortom den?

Att skapa Rengärde var ett sätt för mig att bearbeta, och acceptera, en identitet som aldrig tillhört mig. Titeln, Rengärde, speglar de ursprungliga arkivfotografierna. Tre bilder tagna vid olika tillfällen, i rengärden i närheten av byn min familj kommer ifrån. Min relation till den här identiteten har ofta varit smärtsam och jag har försökt att möta det genom skapandet av Rengärde. Jag valde att göra en äggoljetempera som färg till de här målningarna. Jag ville framhäva känslan av gamla fysiska fotografier genom att måla på en tunn träskiva och sakta ta fram bilderna, lager för lager. Tid är det som har fått bilderna att förfalla och gulna. Målningarna har påbörjat samma process. Hur kommer tiden att förändra verket?

Vad händer när människor börjar förblekna – inte från existensen, utan från hur vi ser varandra? I mitt verk Blurry Populations (Suddiga populationer) ger jag mig in i de många skikten av social osynlighet. Ett dimmoln vävt av politiska system, samhällsstrukturer och vardagens osynliga hinder. Där, i sprickorna mellan det uttalade och det fördolda, dröjer också de personliga kamper som tyst suddar ut en människas närvaro. Idén föddes i Iran, i ett ögonblick såg jag min mor genom det immiga badrumsglaset. Hennes gestalt tonade långsamt bort, som ett minne som ännu inte släppt taget. Det ögonblicket fick mig att reflektera över förblekning, denna stilla oskärpa som präglar livet i ett patriarkalt samhälle, och det inspirerade mig att följa dess spår hos andra. Genom suddiga porträtt och delvis suddiga speglar bjuder jag in betraktaren att söka sig själv bland dem som ännu finns kvar, men som långsamt upplöses i vår gemensamma blick.

Mitt minnes planritningar föreställer planritningar av alla mina tidigare hem. Jag har sågat ut och målat lägenheterna på plywood på det sätt jag minns dem. För mig är detta ett sätt att porträttera mina barndomsminnen och rummen där de utspelade sig. Alla rummen har varit viktiga på olika sätt, en stund jag minns från dem alla är sista gången jag var där, när lägenheten är tom och inte längre vår. Jag har alltid känt en koppling till varje del av hemmet jag bott i. Ibland saknar jag min sovrumsdörr, ett fönster eller en garderob, så när jag lämnar de sakerna bakom mig känns det ibland som att jag glömt att ta dem med mig till nästa hem. På grund av detta ville jag utforska minnet jag har av dessa platser då vissa av dem bleknar med tiden. Jag vill minnas dem alla.

Japanska Perceptionsskivor är en deltagande installation där jag undersöker hur individuella perspektiv formar betydelsen vi tillskriver konst. Med inspiration från traditionell japansk symbolik visar verket hur även enkla former och färger kan tolkas på många sätt. Verket består av fyra rader skivor, där varje rad ställer en fråga om färg, livssyn, personlig styrka och framtid. Besökaren väljer en skiva per rad utifrån sin egen tolkning och hänger sin kombination på väggen. Varje val blir ett personligt uttryck. Tillsammans bildar deltagarnas val ett gemensamt verk där olika perspektiv möts. Verket påminner om att perception aldrig är neutral. Det formas av det liv vi har levt och påverkar betydelsen vi ger till konst, varandra, livet och världen omkring oss.

orörlig (det är rörigt del 3) är en skulptur-installation skapad utifrån temat ”frusen”. I verket utforskar jag olika typer av frusna känslor kopplade till psykisk ohälsa och trauma, där jag använder olika typer av rör som en form av “språkrör”. Genom deras funktioner och förmåga att tåla kalla temperaturer uttrycker rören olika känslotillstånd inom temat. Mitt verk utgår från både ämnen och material som är centrala i min konstnärliga praktik. Detta inkluderar teman relaterade till psykisk hälsa och material som rör, plast och metall. Jag strävar även efter att erbjuda betraktaren ett mer lättsamt sätt att bemöta tyngre ämnen genom avdramatiserade metoder som t.ex. synonymer, ordvitsar och industriella material. Kopplingen mellan varje rör och dess psykologiska betydelse utvecklas vidare i en instruktionsbok genom bild och text.

Minnesinristningar / Lovar du att vara med mig? är ett personligt projekt som utforskar tidens lager genom minne, kärlek och förlust. Arbetet växte fram ur en process av att bearbeta komplex sorg och blev en handling av att minnas – en återgång till det som alltid varit viktigast: kärlek. Genom gamla fotografier överförda för hand till akrylglas, handskrivna ord från dagböcker och brev, inristningar och fragment av abstraherad text, skapas fyra minnesrum. Platser där tid existerar som både närvaro och frånvaro, och där minnen upplöses, förvandlas och fortsätter att leva vidare i nya former.

Målningen visar tre gestalter som sitter nära varandra, men ändå verkar försjunkna i sina egna tankar. Även om de delar samma utrymme finns det ett stilla avstånd mellan dem. Verket reflekterar över hur människor kan vara tillsammans och ändå känna sig åtskilda. Gestalterna kan också ses som olika sidor av mig själv – en slags persona som speglar en inre dialog mellan närhet och separation. Färgerna, valda utifrån Munsell-systemet, balanserar gult och lila för att framkalla både värme och melankoli. Genom enkla former och en lugn atmosfär vill jag fokusera på känslan snarare än detaljerna – att uttrycka det som inte kan sägas med ord.

I det här verket utforskar jag människans inre tillstånd i vår tid då psykisk ohälsa är både synlig och dold. Jag intresserar mig för hur vårt välmående formas genom samspelet mellan miljö, livsstil och arv. I min skulptur har jag låtit hela och trasiga stenar mötas som symboler för interaktionen mellan dessa olika faktorer. De trasiga stenarna representerar trauman och levda erfarenheter – delar av oss som vi kanske vill glömma, men inte kan fly ifrån. Titeln Allt är bra, tack! speglar vår vilja att hålla fasaden uppe, att le och svara rätt, även när marken under oss har spruckit. Vi vill vara lätta som moln, men i tystnaden blir vi tunga som sten.

I Hunger, reflekterar jag över mellanförskap som social, materiel och kroppslig erfarenhet. I videon förtär jag råa ingredienser från den västafrikanska maträtten Palava, ett djuriskt försök att tillfredsställa den svårlokaliserade hunger jag känner. I mina reflektioner över känslan av tillhörighet så inser jag att varje plats jag hör hemma på är beroende av en gräns och varje gräns kan upphöra. Denna video blir en plats av förhandling där jag återvänder till kroppen och utforskar relationen mellan ömhet och våld. Jag förhandlar med frustrationen över vem som egentligen har makten över mitt konstnärskap och vad det innebär att konsumera mitt verk. Släktingars röster har bytts ut av Google Translates artificiella datorröst, i brist på förlorade rötter och kultur. Den datoriserade rösten erbjuder en förenklad och inkorrekt reproduktion av ett språk.

Handlingen ägde rum i Göteborg våren 2025 och involverade hyrda elsparkcyklar funna i stadsrummet samt silvertejp. Sparkcyklarna kvarstår i den position som de hittats i och blir tillsammans med silvertejpen en tillfällig skulptur på platsen. Skulpturerna dokumenterades sedan med analog färgfilm och presenteras som ett bildspel tillsammans med en ljudinspelning av silvertejp som används.